Mitt hästliv- en 14 år lång historia
Min blogg kommer framförallt handla om mitt liv med min häst och vår utveckling genom åren. Tyckte det var en bra idé att börja blogga om det så jag kan dokumentera våra fram- och motgångar. Jag vill också pusha er andra hästvänner till att inte ge upp, hur mycket motgångar ni än möter på vägen, att fortsätta kämpa för att nå era mål!
Allt började när jag var fyra, mitt hästintresse fanns redan där och mamma lät mig börja på Partille Ridklubb. Min kärlek till hästarna växte mer och mer och jag önskade mig en HELT egen häst av mamma när jag var sex år, dock blev svaret nej (som de flesta får när man är liten) men hon lovade att jag skulle få min första ponny när jag fyllde tio om jag fortfarande visade henne att jag verkligen satsade på ridningen.
Några år senare bytte jag till Annas Ridcenter och utvecklades mer och mer, tjatade fortfarande på mamma att jag ville ha en egen häst, men icke! Jag fick vänta... Förutom ridlektionen varje vecka jobbade jag i stallet på lördagar och fick på så sätt rida en extra dag på söndagar som tack för hjälpen. Jag var i stallet så ofta som möjligt och så LÄNGE som möjligt och blev i samma veva utsedd till årets stallkompis vilket resulterade i en väldigt lycklig Johanna ska jag tala om!
En dag kom det två ponnier från Bollnäs som var Annas systers. Dessa två sötnosar skulle stå på ridskolan för försäljning och jag föll pladask för den gråa, unga lilla B-ponnyn Bellman, jag blev helt förtvivlad när jag fick reda på att han skulle säljas till någon. Varje lördag när jag red lektion, fick jag rida honom, vecka efter vecka... Och jag gav mig inte, jag tjatade ännu mer på mamma.
BELLMAN
En dag hämtade mamma och pappa mig och min kompis och körde oss till stallet. Vi stannade vid parkeringen och mamma och pappa vände sig om och gav mig en påse med massa hästgrejer.. Jag tittade på dom frågande och undrade vad jag skulle ha detta till och svaret ja fick var att jag hade en egen häst! Då jag var i shocktillstånd och inte fattade någonting sa mamma att hon hade köpt Bellman till mig och jag dog nästan av glädje! Det var det bästa som någonsin hade hänt mig, jag nästan sprang ner till hagen där han stod, gick fram och pussade, kramade min helt egna första ponny, det kändes helt overkligt.
Alla hade redan märkt att min lilla ponny var en riktig talang och vi fick ofta beröm för hur bra vi passade ihop och stoltheten steg mig nästan över huvudet! Då han bara var 5 (4,5) år fick han bara tävla unghästklasser och vi åkte ut på vår första clear round+min första "bortatävling"! Trots en MYCKET närvös Johanna skötte han sig utmärkt och rundan var felfri, vi var på många hopptävlingar framöver och det blev bara bättre och bättre.
Bellman var min första ponny och han lärde mig mycket av det jag har med mig idag, självförtroende och skicklighet trots att jag var så ung när jag fick honom. Nu står min pärla hos en jättegó liten tjej i Stockholm och hans utveckling är helt otrolig! Jag är så stolt över min lilla pojk och jag skulle inte kunna sälja honom för allt i världen, den perfekta läromästaren ska jag tala om för er.
TÄVLINGAR
FABIAN
Efter min lilla B-ponny hyrde jag en D-ponny på foder vid namn Fabian (lite ironiskt att han också var skimmel som Bellman). Då han inte trivdes på ridskolan som jag tidigare ridit på tog jag över honom ett tag under min "övergångsperiod" från ponny till häst. Detta var ingen enkel liten buse jag tatt mig an utan ett humör som inte ville ha något med människor att göra och lika lyhörd som en tonåring i sina värsta år! Dock förändrades han i en väldigt positiv riktning med tiden och från omöjlig att lasta, vägrar på varje hinder, drar iväg i skogen till en duktig liten ponny som går på transporten utan problem, hoppar som en gud och njuter av långa skogsturer och rejs på fälten! Och humöret ska vi inte ens tala om!
Fabian var inners inne lite missförstådd, för vilken go ponny! Kunde stå i timmar och borsta, putsa och mysa i stallgången. Fabian genomgick en fantastisk utveckling under året jag hade honom och det visar på att alla hästar borde få en andra chans, att om man tittar extra nära så finns det en bakomliggande talang där. Jag vet inte riktigt var Fabian är nu, men jag vet att om han har en ägare som lyssnar på honom så mår han som en prins och gör sitt allra bästa!
Detta blev resultatet!
FOXIE PRINCESS
Ja... Efter en lång tid med duktiga hoppponnier... Gick jag i en helt annurlunda riktining. Jag skulle ha min första "stora" häst och begav mig till ett försäljningsstall i utanför Borås och här hittade jag min fux till pärla. Foxie Princess blev min favorit av de hästar jag skulle provrida och hon föll mig i smaken på sitt väldiga temperament, pigg, hetsig, inte alls vad jag är van vid, men jag såg det som en utmaning och hon var ju så HIMLA fin och speciell!
Jag bestämde mig för att köpa den lilla damen och tog hem henne några veckor efter beslutet och här började vår långa resa, som ännu inte är slut! Jag nämne att hon hade temperament, men herregud, detta var nästan extremt för min smak, men självklart väntade jag och fortsatte träna för att nå mina mål, att komma ut och tävla dressyr. Efter ett stallbyte till Bråta stall slog sig Foxie mer och mer till ro. Foderbyte och fri tillgång till grovfoder dygnet runt gjorde henne riktigt gott! Hon gick upp i vikt och träningen gick som en dans, dock fortsatte galoppen att krångla för oss och bogarna var spända till och från vilket försvårade öppnan till stor del. Min dåvarande tränare (Dennis Hallberg) skickade oss till veterinären för att kolla upp kärnan till problemet (observera att vi har gett henne diverse equiterapeut-behandligar för behandling av musklerna). Vi begav oss till veterinären med hjärtat i halsgropen, jag hade ALDRIG varit med om att behöva åka till veterinären med någon av mina hästar... Det visade sig att hon hade inflammation i BÅDA framknäna och här brast det för mig. Vi åkte hem, hon vilade, sattes igång och sedan åkte hon tillbaka till kliniken och hon var fortfarande inte bra. Efter många om och men gjorde vi tillslut en riktig hltutredning hos Titti Abrahamsson på Åsa-kliniken och våran veterinär (som vi haft under hela veterinärtiden) beslöt sig för att gå in i knäna genom en titthålsoperation. Jag tog det som ett rent slag i magen och väntade mig det värsta.
Då vi lämnade in henne på kliniken var jag himla nervös... Kändes så hemskt och lämna henne helt ensam utan matte, men jag vet att de som jobbar på Åby skulle ta väl hand om henne (tro mig, jag hann lära känna varenda kotte där). Dagen efter skulle hon opereras och vi fick besked efteråt att ALLT hade gått bra och att Titti hade rensat upp i knäledskapslarna som förövrigt hade sett ut som sjögräs. Jag kände mig oerhört dum och trodde att jag själv förstört min häst men Titti talade om för mig att detta hade legat länge och grott och att igångsättningen av henne från försäljningsstallet tog fram en gammal inflammation (dock hade hon vart helt UA på besiktningen) och att ingen skulle kunna förutse detta.
Jag tog hem henne och framtiden såg allt ljusare ut, trots en lång konvalicent och en full hand tålamod. Men nu hände det otänkbara.. Självklart fick hon inflammation i det vänstra knät och fick åka in akut till kliniken och opereras IGEN! Tro det eller ej, men Åby har ca. 1 sånt här fall om året och det skulle såklart hända min lilla pärla! Detta hände mitt i sommaren och mamma och jag skulle åka bort, men det kunde vi inte göra nu, ellerhur? Men Titti sa att hon skulle stå inne på klinik på Åsa i två veckor då hon behövde medicin i spruta varje dag så efter operation nr.2 fick Foxie åka till Åsa-kliniken och bli omhändertagen av Titti och hennes "assistent" Elin som borstade och putsade på henne varje dag, himla snäll tjej!
Efter två veckor hämtade vi hem henne och den långa konvalicenten va nu påbörjad. Vi åkte tillbaka till kliniken varje vecka i en tid och sedan med längre mellanrum för att kolla upp så allt gick som det skulle, och tro mig mina vänner, det gjorde det! Ett par månader senare blev hon friskförklarad och ridningen kunde börja på riktigt igen. Det började gå frammåt igen och träningen gav oss mer och mer, hon utvecklades otroligt mycket och de bråkiga bogarna slutade så småningom att bråka.
För att avsluta detta inlägg ska jag uppmana er till att fortsätta kämpa, oavsätt motgångar! Ni är skyldiga era hästar mer än en chans, det är faktiskt en vän som man inte borde ta för givet och som alltid ställer upp för dig oavsätt vad du har för konstiga krav och påhitt. Hoppas ni finner min blogg rolig och inspirerande och som en spark i baken när ni har lite problem med kusarna, för man är inte alltid lika stark och tålmodig som man borde vara!
Min prinsessa på gamla stallet
Lite fotografering!
Konvalicentpållen käkar gräs=)
Allt började när jag var fyra, mitt hästintresse fanns redan där och mamma lät mig börja på Partille Ridklubb. Min kärlek till hästarna växte mer och mer och jag önskade mig en HELT egen häst av mamma när jag var sex år, dock blev svaret nej (som de flesta får när man är liten) men hon lovade att jag skulle få min första ponny när jag fyllde tio om jag fortfarande visade henne att jag verkligen satsade på ridningen.
Några år senare bytte jag till Annas Ridcenter och utvecklades mer och mer, tjatade fortfarande på mamma att jag ville ha en egen häst, men icke! Jag fick vänta... Förutom ridlektionen varje vecka jobbade jag i stallet på lördagar och fick på så sätt rida en extra dag på söndagar som tack för hjälpen. Jag var i stallet så ofta som möjligt och så LÄNGE som möjligt och blev i samma veva utsedd till årets stallkompis vilket resulterade i en väldigt lycklig Johanna ska jag tala om!
En dag kom det två ponnier från Bollnäs som var Annas systers. Dessa två sötnosar skulle stå på ridskolan för försäljning och jag föll pladask för den gråa, unga lilla B-ponnyn Bellman, jag blev helt förtvivlad när jag fick reda på att han skulle säljas till någon. Varje lördag när jag red lektion, fick jag rida honom, vecka efter vecka... Och jag gav mig inte, jag tjatade ännu mer på mamma.
BELLMAN
En dag hämtade mamma och pappa mig och min kompis och körde oss till stallet. Vi stannade vid parkeringen och mamma och pappa vände sig om och gav mig en påse med massa hästgrejer.. Jag tittade på dom frågande och undrade vad jag skulle ha detta till och svaret ja fick var att jag hade en egen häst! Då jag var i shocktillstånd och inte fattade någonting sa mamma att hon hade köpt Bellman till mig och jag dog nästan av glädje! Det var det bästa som någonsin hade hänt mig, jag nästan sprang ner till hagen där han stod, gick fram och pussade, kramade min helt egna första ponny, det kändes helt overkligt.
Alla hade redan märkt att min lilla ponny var en riktig talang och vi fick ofta beröm för hur bra vi passade ihop och stoltheten steg mig nästan över huvudet! Då han bara var 5 (4,5) år fick han bara tävla unghästklasser och vi åkte ut på vår första clear round+min första "bortatävling"! Trots en MYCKET närvös Johanna skötte han sig utmärkt och rundan var felfri, vi var på många hopptävlingar framöver och det blev bara bättre och bättre.
Bellman var min första ponny och han lärde mig mycket av det jag har med mig idag, självförtroende och skicklighet trots att jag var så ung när jag fick honom. Nu står min pärla hos en jättegó liten tjej i Stockholm och hans utveckling är helt otrolig! Jag är så stolt över min lilla pojk och jag skulle inte kunna sälja honom för allt i världen, den perfekta läromästaren ska jag tala om för er.
TÄVLINGAR
FABIAN
Efter min lilla B-ponny hyrde jag en D-ponny på foder vid namn Fabian (lite ironiskt att han också var skimmel som Bellman). Då han inte trivdes på ridskolan som jag tidigare ridit på tog jag över honom ett tag under min "övergångsperiod" från ponny till häst. Detta var ingen enkel liten buse jag tatt mig an utan ett humör som inte ville ha något med människor att göra och lika lyhörd som en tonåring i sina värsta år! Dock förändrades han i en väldigt positiv riktning med tiden och från omöjlig att lasta, vägrar på varje hinder, drar iväg i skogen till en duktig liten ponny som går på transporten utan problem, hoppar som en gud och njuter av långa skogsturer och rejs på fälten! Och humöret ska vi inte ens tala om!
Fabian var inners inne lite missförstådd, för vilken go ponny! Kunde stå i timmar och borsta, putsa och mysa i stallgången. Fabian genomgick en fantastisk utveckling under året jag hade honom och det visar på att alla hästar borde få en andra chans, att om man tittar extra nära så finns det en bakomliggande talang där. Jag vet inte riktigt var Fabian är nu, men jag vet att om han har en ägare som lyssnar på honom så mår han som en prins och gör sitt allra bästa!
Detta blev resultatet!
FOXIE PRINCESS
Ja... Efter en lång tid med duktiga hoppponnier... Gick jag i en helt annurlunda riktining. Jag skulle ha min första "stora" häst och begav mig till ett försäljningsstall i utanför Borås och här hittade jag min fux till pärla. Foxie Princess blev min favorit av de hästar jag skulle provrida och hon föll mig i smaken på sitt väldiga temperament, pigg, hetsig, inte alls vad jag är van vid, men jag såg det som en utmaning och hon var ju så HIMLA fin och speciell!
Jag bestämde mig för att köpa den lilla damen och tog hem henne några veckor efter beslutet och här började vår långa resa, som ännu inte är slut! Jag nämne att hon hade temperament, men herregud, detta var nästan extremt för min smak, men självklart väntade jag och fortsatte träna för att nå mina mål, att komma ut och tävla dressyr. Efter ett stallbyte till Bråta stall slog sig Foxie mer och mer till ro. Foderbyte och fri tillgång till grovfoder dygnet runt gjorde henne riktigt gott! Hon gick upp i vikt och träningen gick som en dans, dock fortsatte galoppen att krångla för oss och bogarna var spända till och från vilket försvårade öppnan till stor del. Min dåvarande tränare (Dennis Hallberg) skickade oss till veterinären för att kolla upp kärnan till problemet (observera att vi har gett henne diverse equiterapeut-behandligar för behandling av musklerna). Vi begav oss till veterinären med hjärtat i halsgropen, jag hade ALDRIG varit med om att behöva åka till veterinären med någon av mina hästar... Det visade sig att hon hade inflammation i BÅDA framknäna och här brast det för mig. Vi åkte hem, hon vilade, sattes igång och sedan åkte hon tillbaka till kliniken och hon var fortfarande inte bra. Efter många om och men gjorde vi tillslut en riktig hltutredning hos Titti Abrahamsson på Åsa-kliniken och våran veterinär (som vi haft under hela veterinärtiden) beslöt sig för att gå in i knäna genom en titthålsoperation. Jag tog det som ett rent slag i magen och väntade mig det värsta.
Då vi lämnade in henne på kliniken var jag himla nervös... Kändes så hemskt och lämna henne helt ensam utan matte, men jag vet att de som jobbar på Åby skulle ta väl hand om henne (tro mig, jag hann lära känna varenda kotte där). Dagen efter skulle hon opereras och vi fick besked efteråt att ALLT hade gått bra och att Titti hade rensat upp i knäledskapslarna som förövrigt hade sett ut som sjögräs. Jag kände mig oerhört dum och trodde att jag själv förstört min häst men Titti talade om för mig att detta hade legat länge och grott och att igångsättningen av henne från försäljningsstallet tog fram en gammal inflammation (dock hade hon vart helt UA på besiktningen) och att ingen skulle kunna förutse detta.
Jag tog hem henne och framtiden såg allt ljusare ut, trots en lång konvalicent och en full hand tålamod. Men nu hände det otänkbara.. Självklart fick hon inflammation i det vänstra knät och fick åka in akut till kliniken och opereras IGEN! Tro det eller ej, men Åby har ca. 1 sånt här fall om året och det skulle såklart hända min lilla pärla! Detta hände mitt i sommaren och mamma och jag skulle åka bort, men det kunde vi inte göra nu, ellerhur? Men Titti sa att hon skulle stå inne på klinik på Åsa i två veckor då hon behövde medicin i spruta varje dag så efter operation nr.2 fick Foxie åka till Åsa-kliniken och bli omhändertagen av Titti och hennes "assistent" Elin som borstade och putsade på henne varje dag, himla snäll tjej!
Efter två veckor hämtade vi hem henne och den långa konvalicenten va nu påbörjad. Vi åkte tillbaka till kliniken varje vecka i en tid och sedan med längre mellanrum för att kolla upp så allt gick som det skulle, och tro mig mina vänner, det gjorde det! Ett par månader senare blev hon friskförklarad och ridningen kunde börja på riktigt igen. Det började gå frammåt igen och träningen gav oss mer och mer, hon utvecklades otroligt mycket och de bråkiga bogarna slutade så småningom att bråka.
För att avsluta detta inlägg ska jag uppmana er till att fortsätta kämpa, oavsätt motgångar! Ni är skyldiga era hästar mer än en chans, det är faktiskt en vän som man inte borde ta för givet och som alltid ställer upp för dig oavsätt vad du har för konstiga krav och påhitt. Hoppas ni finner min blogg rolig och inspirerande och som en spark i baken när ni har lite problem med kusarna, för man är inte alltid lika stark och tålmodig som man borde vara!
Min prinsessa på gamla stallet
Lite fotografering!
Konvalicentpållen käkar gräs=)
Kommentarer
Trackback
